I debatten om rekrytering och rättvisa hörs ofta röster som VD Daniel Sonesson för börsbolag Quickbit och partiledare för Medborgerlig Samling, som argumenterar för att alla former av DEI-arbete (Diversity, Equity, and Inclusion) bör avskaffas. Han hävdar att rekrytering enbart ska baseras på meritokrati – att den som är bäst lämpad ska få jobbet, utan hänsyn till kön, hudfärg eller etnicitet. Det låter kanske logiskt i teorin, men verkligheten är sällan så ren och enkel.
För om meritokrati verkligen var den ledande principen i samhället, hur förklarar vi då fallet Lloyd Austin och Pete Hegseth? Två män, två helt olika karriärer, men båda blev ändå försvarsministrar i USA. En av dem var en fyrstjärnig general med decennier av erfarenhet. Den andra var en mediaprofil med en bakgrund i Nationalgardet och en lång historia av högerpopulistiska uttalanden. Hur kan båda dessa personer ha fått samma titel – om det verkligen var meriter som styrde?
Lika, fast olika.
Lloyd Austin har en karriär som imponerar. Han började vid U.S. Military Academy (West Point), tjänstgjorde i 40 år inom armén, avancerade till fyrstjärnig general och ledde U.S. Central Command (CENTCOM), en av de viktigaste enheterna inom det amerikanska försvaret. Han har tagit strategiska beslut på global nivå, haft ansvar för tusentals soldaters liv och utmärkt sig med flera prestigefyllda militära medaljer, inklusive Silver Star och Legion of Merit.
Pete Hegseth? Jo, han gick på Princeton University, tjänstgjorde i Nationalgardet, deltog i insatser i Irak och Afghanistan – men aldrig på hög strategisk nivå. Han blev istället känd som en TV-personlighet på Fox News, där han marknadsförde sig som en patriot och krigshjälte. Han var också verkställande direktör för en veteranorganisation, men anklagades för ekonomisk misskötsel och fusk med organisationens pengar. Hegseths militära karriär var kort och hans mest framträdande roll i offentligheten har varit att sprida en nationalistisk agenda.
Trots denna enorma skillnad i erfarenhet och kompetens fick båda titeln USA:s försvarsminister. Vad säger det?
Meritokrati eller en illusion?
Om meritokrati verkligen styrde, så var Lloyd Austin ett självklart val. Han hade gjort sig förtjänt av rollen genom decennier av hårt arbete, expertis och ledarskap.
Men Pete Hegseth då? Han fick sin chans av en annan anledning: politisk lojalitet och ideologisk samhörighet och rätta vänner.
Han var en Trump-anhängare, en medieprofil som gång på gång uttryckte högerpopulistiska åsikter och som använde sin plattform för att främja en konservativ agenda. Han belönades inte för sina meriter – han belönades för sin politiska nytta. Och här ser vi den stora sprickan i det meritokratiska argumentet.
Om vi verkligen hade en strikt meritokrati, varför behövde Lloyd Austin ha en felfri, enastående meritlista för att bli vald, medan Pete Hegseth kunde glida in genom politiska kontakter?
DEI handlar inte om särbehandling – det handlar om att rätta till systemets orättvisor
Daniel Sonesson och likasinnade hävdar att alla initiativ för mångfald och inkludering är "diskriminering". De menar att vi måste sluta fokusera på hudfärg, kön och bakgrund och bara se till kompetens. Men exemplet med Austin och Hegseth visar att kompetens ofta inte är det enda som avgör vem som får makt och inflytande.
Vad DEI-arbete gör är att synliggöra och korrigera de osynliga fördelarna som vissa grupper redan har. Det handlar inte om att "ställa grupper mot varandra", utan om att säkerställa att kompetenta människor får möjligheter, oavsett om de råkar vara kvinnor, svarta, eller ha en annan bakgrund än den traditionella makteliten.
Om meritokrati verkligen finns, skulle Austin och Hegseth inte ens kunna jämföras.
Om vi slutade prata om DEI och bara fokuserade på kompetens – varför är det då så ofta vita män med begränsade kvalifikationer som får toppositioner?
Om rekrytering redan var rättvis, varför måste vissa arbeta dubbelt så hårt för att ens bli övervägda?
Vad vi egentligen behöver avskaffa
Så vad är det egentligen som behöver avskaffas? DEI-arbete, som syftar till att rätta till dessa skevheter? Eller det falska narrativet att vi redan lever i en rättvis och meritokratisk värld? Att framgång kräver att kompetenta vita män leder. Och om vi inte, så bygger vi istället ett samhällsstruktur där fokus ligger på att skydda kvinnors och minoriteters känslor, samtidigt som det undergräver och försvagar alla andra vita män.
Lloyd Austin bevisar att minoriteter måste vara exceptionella för att få en chans. Pete Hegseth bevisar att vissa kan nå toppen genom ideologi och kontakter snarare än kompetens.
DEI-arbete existerar just för att motverka den här typen av skevhet. Att ignorera det och blunda för denna verklighet är inte att försvara meritokrati – det är att försvara ett system där de som redan har makten fortsätter gynnas på andras bekostnad.
Så nästa gång någon säger "lägg ner DEI, satsa på meritokrati", fråga dem: om vi verkligen gjorde det, tror du Pete Hegseth hade varit försvarsminister?
Comments