Den mest segregerade tiden på året är när prisutdelningarna drar i gång.
Jag konstaterar efter senaste tidens läsning om tillsättning av jurymedlemmar för Årets byrå, Guldägget m fl tävlingar, samt vilka som närvarar på dessa prisutdelningar, att det som gör starkast intryck på mig är vilka som inte är där. Jag vill påstå att vår bransch är mycket segregerad om man jämför med andra inom den kreativa sektorn. Jag vet inte om Sveriges Annonsörer medvetet exkluderar Ali i sin styrelse eller inte, men jag vet att han inte finns där. Jag vet inte om Fatima medvetet exkluderas av Föreningen Sveriges Mediebyråer, men jag vet att hon inte finns med. Jag vet inte om personer som utser jurymedlemmar medvetet exkluderar Yasmin eller inte, men jag vet att hon saknas år efter år. Jag vet också att det har betydelse.
Segregationen kan baseras på flera olika diskrimineringsgrunder. Därigenom kan segregation förstås både som en effekt av diskriminering och en form av diskriminering. Objektets egenskaper eller särdrag för att diskrimineras och segregeras är ständigt flytande och bestäms av den dominerande gruppen. Här vill jag påstå att kriterierna för att vara en av de som väljer vem som ska vinna kommunikationsbranschens olika utmärkelser redan i sig inkluderar vissa och exkludera vissa på ett sätt som förstärker segregation.
Diversifiering omringar oss varje dag, men ändå är det inte många i vår bransch som lyckas se och nyttja diversifiering. Vi måste alla som individer ta små steg varje dag för att öka medvetenheten om fördelarna med diversifiering. Då kan vi skapa nya konstellationer när vi tillsätter människor i beslutsfattande position, betrakta kompetens på ett innovativt sätt och förbättra den kommunikation som vi skapar.
Är läget akut? Jag och många andra anser det. Vi har ett akut relevansproblem i ett samhälle som vi inte speglar. Vi har inte tillräckliga eller tillräckligt bra KPI, vi tar inte konsekvenserna. Så låt oss göra det som vilket företag som helst borde göra när man vill få till en förändring.
Vi kan och bör inspireras av dem och till och med ta det ett steg längre. Vi behöver sätta konkreta mål. Låt oss börja jobba med siffran 30%. Det är just den siffran som forskningen pekar på, som ”critical mass” när minoritetsgruppers röster verkligen börjar få gehör.
Mångfald och inkludering är två olika saker. Mångfald är siffror. Inkludering är att kultivera för att skapa impact. Låt oss skapa en bransch som ser och tillvaratar människors synliga och osynliga skillnader, vilket vi inte gör i dag.
Att aktivt arbeta med inkludering gör att vi kan uppskatta olika individer. Att inte erkänna människors exceptionalitet är att förneka dem en del av deras upplevelse, erfarenheter, kunskaper som kan bidra till positiv utveckling inom denna bransch. Det är också att förneka oss själva tillgång till allt det. Och nej, vi ska inte behandla människor annorlunda. Vi ska däremot behandla denna fråga annorlunda än vad vi hittills gjort.
När jag börjande vara modig nog för att skriva om normkritisk kommunikation, var jag väldigt rädd. Rädd för att uppfattas som negativ, rädd för att inte få något uppdrag, rädd för att andra som jag eller andra personer som rasifieras skulle få ta konsekvenser av mina texter. Ja, du vet, ”de (jag) är så negativa”. Att gå runt med denna rädsla och osäkerhet är inget bra ställe att befinna sig.
”Om du inte är försiktig, kommer någon krossa dina drömmar eller möjlighet att få jobba med detta längre fram”.
Jag är inte försiktig, för jag jobbar med min dröm om en jury med Yasmin, en styrelse med Ali. En branschtävling där jag inte känner mig som ett undantag. Och för dig som känt dig som ett undantag.
Brandon Sekitto
Comments